Även fast både det polska och svenska språket tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen finns det betydande skillnader mellan dem. De skillnaderna avser inte bara den grammatiska sidan av båda språken men också fonetik samt prosodi och antal modersmålstalare.

Både det polska och det svenska språket använder sig av standarduppsättningen av det latinska alfabetet och har även sina speciella diakritiska tecken. I det polska alfabetet har vi 35 bokstäver varav nio är vokaler. I jämförelse med det svenska språket som har 29 bokstäver varav nio också är vokaler. Det kan vara intressant att veta att vi har en bokstav som endast finns i polska – Ł. Ett så kallat 'stunget L' uttalas likadant som 'w' i det engelska uttrycket 'wow'. Det polska språket är ett västslaviskt språk som hör till den slaviska språkfamiljen tillsammans med bland annat ryska, tjeckiska och serbiska. Många tror att det polska och det ryska språket är ömsesidigt begripliga och att vi kan kommunicera fritt. Det är uppenbart att det finns en viss grupp ord som är lika inom varje språkfamilj. Så är det också när det gäller de polska och ryska språken, och tyvärr måste jag nämna att både ryska och polska modersmålstalare inte kan kommunicera fritt utan att lägga ner nog tid på avsiktliga studier. Det finns ungefär 40 miljoner modersmålstalare av polska i hela världen varav ca 70 000 bor här i Sverige. Därför tillhör det polska språket de tio mest talade språken i landet. I jämförelse har det svenska språket ungefär 9 miljoner modersmålstalare.

Gällande fonetik och prosodi så lägger vi betoningen alltid på den första stavelsen. Enligt min erfarenhet är det polska fonetiksystemet inte så komplicerat och ganska förutsägbart jämfört med svenska. I likhet med många andra slaviska språk kan konsonantkluster inträffa även i det polska språket, till exempel i ordet chrząszcz som betyder en skalbagge och źdźbło som betyder ett grässtrå. Vad som är ganska speciellt i mitt modersmål är att vi inte skiljer på långa och korta vokaler. I boken ''Sveriges språkflora'' av Sofia Malmgård och Morena Azbel Schmidt kan man hitta ett sådant utdrag – ''polskan skiljer inte på långa och korta vokaler, varför det är svårt för polsktalande att behärska det svenska uttalet. Polacker som lärt sig svenska i vuxen ålder säger ofta fel på glas och glass, väg och vägg etc.''

Gällande grammatik så har vi sju grammatiska kasus i det polska språket medan i svenskan böjs substantiv efter två kasus. Förutom gemensamma nominativ och genitiv har vi även ackusativ, instrumentalis, lokativ, dativ och vokativ. Dessutom skiljer vi på tre genus i polskan – maskulinum, femininum och neutrum – som fungerar som utgångspunkt på böjningen av adjektiv, verb, pronomen samt räkneord. I det svenska språket har man två genus – utrum och neutrum – som påverkar böjningsformer av adjektiv och pronomen. Ett faktum som kan vara förvånande för svenska modersmålstalare är att artiklar inte existerar i polska. Därefter är det grammatiska begreppet väldigt främmande för oss. En person som börjar studera polska kan få ett intryck att vår ordföljd är allt huller om buller, särskilt jämfört med den svenska ordföljden som är väldigt rigid, och att vi pratar flummigt, utan tanke bakom någon slags struktur. I verkligheten är det så att tack vore kasus vet vi exakt vilka satsdelar spelar vilka roller samt vad är riktningen för varje handling. Det ger oss en frihet att flytta orden inom en mening på ett nästan obegränsat sätt.

Sist men inte minst är det viktigt att lägga märke på register i båda språk. I polskan använder man sig av formellt samt informellt register både i skrift- och talspråk. Vi säger aldrig ''du'' och använder inte heller namn när vi pratar med föräldrar, lärare, äldre och de som är högre i rang. Två sidor kan givetvis skifta registret vid ett ömsesidigt avtal. Det är viktigt att veta att det kan anses oförskämt om man byter registret utan att få ett verbalt samtycke från den andra sidan. När jag flyttade till Sverige så upplevde jag en stor kulturell chock associerad med bristen på register i språket. En av mina polska vänner som har en liten dotter och reser mycket till Polen berättade för mig att dottern hamnar regelbundet i trubbel genom att säga ”du” till vuxna. Jag tycker att de kulturella skillnaderna som manifesterar sig genom olika språk är ju fascinerande, även fast de kan ibland skapa problem. Många säger att lära sig ett nytt språk kan öppna många dörrar och jag håller med dem. Jag skulle tillägga att inte bara dörrar utan också hjärtan. När jag träffar en person som försöker lära sig mitt modersmål så känner jag att denna personen ligger varmt om hjärtat.