Några veckor sedan läste jag boken "Nattens färger" av Kristin Fägerskjöld. Det är en berätelse om två kvinnor, en mor och hennes dotter. Moren levde i Frankrike under andra världkriget och jobbade som sjuksköterska. Han har givit dottern till ett kloster, eftersom faren har dragit och moren kunde inte arbeta och sörja för barnet samtidigt. Men hon vilde alltid hämta henne när kriget tar slut. 25 år senare skadade sig moren i en bilolyck och var in koma. Han hade aldrig berättat sin dotter, vad hände under andra värlkriget och vem hennes pappa är. Så börja dottern att utforska sin egen barndom och vad hände med sin mamma i den tiden.

En stor del av historien hände i Frankrike, både under andra världkriget och under 70-talet. Jag är interesserad i ämnet men boken besvrikade mig. Karaktärer är väldigt enkel och huvudpersoner är alla bra och utan fel. Hemligheter är inte riktig hemlig, eftersom perspektiven byta mellan världkriget och 70-talet. Det kändes som läsaren vet alltid mer än personen i boken och det blir mer och mer tråkig. Jag tror också att berätelse om 70-talet kändes ofta som nutiden. De äter alltid väldigt ovanlig för den tiden och de resa så mycket och givetvis när vi gör idag (okej, innan corona-tiden). Så jag sällan kändes som jag är i 70-talet. Den sista hundra sidor måste jag kämpa att sluta det.

Men nu började jag boken "Fjärilsvägen" av Patrik Lundberg och det behager mig mer.