''Eldflugornas grav'' är en japansk krigsfilm från 1988. Handlingen utspelar sig under luftanfall mot Japan som genomfördes av De allierande styrkorna under de sista månaderna av det andra världskriget. I filmen följer vi en historia om två syskon som plötsligt blev föräldralösa och försöker desperat överleva i den bombade staden Kobe. Vad som är otroligt intressant gällande filmen är att den är animerad. Kombinationen av uttrycksfull och ibland idyllisk japansk animeteknik med krigets brutalitet kan verka antagonistisk samt ömsesidigt uteslutande på ytan. Men när jag tittade på ''Eldflugornas grav'' kunde jag inte hjälpa att tänka att filmen utgör väldigt övertygande barns vision av krig.

Filmen är centrerad på ett drama av dess huvudkaraktärer – en ung pojke Seita och hans fyra år gamla lillasyster Satsuko. Vi går in på handlingen vid en tunnelbanestation där Seitas livlösa kropp lutar mot en kolumn och glider sedan till marken. Öppningsscenen berättar redan för publiken att vi kommer att bevittna ett minne av huvudkaraktärerna. Från en av pojkens fickor faller en metallburk som innehöll fruktkarameller. Då kommer det två stationsanställda vaktmästare, hämtar karamellburken och kastar ut den på ett närliggande fält. Aska och små ben faller ur burken och vi ser Satsukos ande som framträder på fältet omgiven av hundratals av eldflugor. Låten som spelas i bakgrunden kallas ''Eldflugornas grav''. Man kan börja förstå att karamellburken är inte bara en urna för Satsukos aska utan den också är graven för eldflugor som filmen döptes efter. Seita dör på tunnelbanestation och två andar träffas på fältet och ler till varandra. De går ombord på ett tåg och reser tillsammans till den dagen när deras bostadsområde blir bombarderat. Barnen lyckas fly till ett bombskydd men deras mor dör av svåra brännskodor. Seita och Satsuko kan inte få tag i deras far som är officerare i den japanska flottan. Som en konsekvens flyttar de till en avlägsen släkting. Seita ger tanten alla deras magra ägodelar förutom burken med söta fruktkarameller. Han serverar en godis i taget till sin lilla syster för att medföra lite glädje till krigsdagarna och snart blir det deras gladritual. Efter ett tag börjar tanten behandla barnen som andra klassens medborgare i huset. Seita och Satsuko känner sig inte längre välkomna och storebrodern bestämmer att de måste flytta därifrån. Tanten stoppar dem inte trots att hon vet att barnen inte har någonstans att gå. Kriget och bombandet pågår. Syskonet hittar ett övergivet bombskydd vid en sjö. De försöker anpassa stället till ett hem genom att städa det och bygga en enkel öppen spis. Barnen fångar eldflugor och släpper dem senare i skyddet för att få ljus. På morgonen är Satsuko väldigt upprörd över att upptäcka att insekterna har dött. Hon begraver eldflugorna och frågar Seita varför de och deras mamma behövde dö. När barnen börjar ha det svårt att få mat stjäl Seita grödor från bönder och rånar hus som är under attack. Det kan inte skydda lilla Satsuko som blir undernärd. Den dagen då Japan kapitulerar och förlorar kriget dör Satsuko av svält i bombskyddet. Det faktum att hon dör när kriget tar slut är väldigt symboliskt och visar att kapitulationen av en stor stat inte betyder något för den lilla medborgaren. Seita bränner flickans kropp, stoppar asken i karamellburken och lämnar skyddet.

Filmen utforskar en mängd tematiska och känslomässiga utmaningar samt får publiken att ta itu med många upprörande och motstridiga idéer. Den första sänds med filmens titel – ''Eldflugornas grav''. Skönheten och oskyldigheten är till sin natur sköra och bräckliga. Eldflugor är vackra men de är ömtåliga och lever inte länge. Precis som Satsukos glädje när insekterna lyser upp skyddet. Flickan kan inte förstå det och frågar Seita varför eldflugorna och mamman dog. Seita börjar gråta eftersom han är också bara en liten pojke trots det faktum att han försörjer de båda. Den andra liknande symbolen är karamellburken. Dessa godisar kan ge ett kort glädjande ögonblick till ett barn som inte har mycket men som eldflugor är de efemära. Vi kan naturligtvis koppla dessa idéer till huvudkaraktärerna själva. Seita och Satsukis sorglösa barndom var ömtålig och tillfällig. Satsuko, en flicka i fyraårsaldern som är full av glädje och förundran svälter ihjäl. Filmen visar inte bara den tragedin utan ställer en fråga. Varför måste något av de hemska sakerna ha hänt? Varför är världen så här? Här kommer vi till filmens andra huvudidée. Vem är ansvarig för Satsukos död? Samhället? Men vem är ansvarig för samhällens tillstånd? Låt oss gå igenom en lista över saker som hände i filmen och alla val som människor gör som till slut kulminerar i en förlust av dessa barn. Japan bestämmer sig för att bombardera Pearl Harbor. USA bestämmer sig för att gå i krig och bombardera Kobe. Barnen förlorar sin mamma och flyttar till den avlägsna tanten. Hon är grym och betraktar Seita och Setsuko med förakt. Därför bestämmer pojken att han och hans lillasyster måste gå iväg. Nu svälter de. Bönderna bestämmer att de inte kan sälja dem mat längre. Seita stjäl och en bonde slår honom. En polisman ser att pojken befinner sig i en desperat livssituation. Polismannen visar till och med en viss medkänsla men i slutändan är ett glas vatten allt som han bestämmer sig för att erbjuda. Slutligen säger en läkare som undersöker Satsuko att hon är undernärd och bestämmer sig för att inte göra något åt det. Betyder det att alla dessa människor är onda? Det är krig och varje enstaka människa vill överleva. Hur mycket förakt kan vi ha för människor som har ingenting att ge? En gång visar oss filmen två till synes motsägelsefulla fakta och ber oss att hitta mening i det. Varje person som dessa Seita och Satsuko möter är också ett offer för kriget men de beslut som de tar samtidigt leder till döden av barnen. Syskonen själva kan inte fly från krigets verklighet på ett konstruktivt sätt så att de flyttar in till bombskyddet. De är bara barn.

Filmen baseras på en självbiografisk roman Akiyuki Nosaka och visar ett liv som annars hade glömts bort. Det är en av många goda skäl att se den här filmen, även om den gör ont.